Vänner
Vänner. Jag har "vänner". Igår räffade jag med mitt ex. Hon betedde sig som en douchebag. Pratade om nån tjej(som hon btw strulat med) och hur SMAL hon var. Hur smart på en skala är det att säga det till en anorektiker i behandling?
Sen har jag en annan kompis, B. Han träffade jag i torsdags, han är schysst. Han kom faktist och hälsade på mig på mando. Men han bryr sig inte. Jag tror inte han gives a crap om jag skulle dö. Om jag skulle bli dålig igen. Om jag skulle självskada. Han bryr sig inte ett skit. Han orkar inte lyssna. Orkar inte kolla hur jag mår. Jag förstår han har nog med G(som även är mitt ex), E(som också har en ätstörning). Men mig, nej. Jag har länge inbillat mig själv att jag har vänner som bryr sig. Som försökte stoppa mig när jag var ätstörd. Som skulle ringa om de var rädda för mitt liv. Men nej. Det har jag inte.
B vet inget om mig. Han vill inte lyssna på hur JÄVLIGT det är att vara ätstörd. Alla säger "E har det sååå svårt". Ingen har en aning om hur jag mår. Ingen har nånsin brytt sig. Jag har haft självmordtankar sedan jag var 10 år. Jag var 10 år när jag skar mig första gången. 10. Jag var 11 år när jag skrivit alla brev. Alla brev till familjen. Jag var 12 då jag började träna, jag började träna i hemlighet i mitt rum. Jag var 13 då jag fastade första gången. 13, då jag spydde. Då jag skar mig ännu mer. Jag var 14 då jag hamnade på HDV i 4 månader. Jag är 15. 15 då jag insett vilka mina vänner är.
Jo, jag har vänner. Paulina och Elina. De är fantastiska. Jag trr de kommer läsa detta. Och jag vill verkligen tacka er. Ni är de enda riktiga jag har. De enda som bryr sig. De enda som orkar försöka förstå.
Kommentarer
Anonym
<3 jobbigt att höra <3
Trackback
