Vänner. Jag har "vänner". Igår räffade jag med mitt ex. Hon betedde sig som en douchebag. Pratade om nån tjej(som hon btw strulat med) och hur SMAL hon var. Hur smart på en skala är det att säga det till en anorektiker i behandling?

 

Sen har jag en annan kompis, B. Han träffade jag i torsdags, han är schysst. Han kom faktist och hälsade på mig på mando. Men han bryr sig inte. Jag tror inte han gives a crap om jag skulle dö. Om jag skulle bli dålig igen. Om jag skulle självskada. Han bryr sig inte ett skit. Han orkar inte lyssna. Orkar inte kolla hur jag mår. Jag förstår han har nog med G(som även är mitt ex), E(som också har en ätstörning). Men mig, nej. Jag har länge inbillat mig själv att jag har vänner som bryr sig. Som försökte stoppa mig när jag var ätstörd. Som skulle ringa om de var rädda för mitt liv. Men nej. Det har jag inte. 

 

B vet inget om mig. Han vill inte lyssna på hur JÄVLIGT det är att vara ätstörd. Alla säger "E har det sååå svårt". Ingen har en aning om hur jag mår. Ingen har nånsin brytt sig. Jag har haft självmordtankar sedan jag var 10 år. Jag var 10 år när jag skar mig första gången. 10. Jag var 11 år när jag skrivit alla brev. Alla brev till familjen. Jag var 12 då jag började träna, jag började träna i hemlighet i mitt rum. Jag var 13 då jag fastade första gången. 13, då jag spydde. Då jag skar mig ännu mer. Jag var 14 då jag hamnade på HDV i 4 månader. Jag är 15. 15 då jag insett vilka mina vänner är. 

 

Jo, jag har vänner. Paulina och Elina. De är fantastiska. Jag trr de kommer läsa detta. Och jag vill verkligen tacka er. Ni är de enda riktiga jag har. De enda som bryr sig. De enda som orkar försöka förstå. 

Restless

 De finner varandra på en begravning. Enoch är "besatt" av döden efter han förlorat sina föäldrar och Annabell har cancer så hon vill på ett sätt förbereda sig. Båda vet att hon kommer dö men de lever ändå. De får bara ungefär en månad tillsamans men den är lycklig. Det är en annorlunda kärlekshistoria som får en att storgråta.

 

500 Days of Summer

 En fransk kärleksfilm. Färgskalan på filmen är färgstark och glad. Den är komisk men väldigt mörk. Precis som de bästa filmerna ska vara (enligt mig). Det börjar med en barnlek som fortsätter hela uppväxten, till vuxenlivet. De utmanar varandra till att göra saker. En sak var att han skulle lämna sin fästmö vid altaret. Alla vadslagningar är på allvar. Dödligt allvar.

 

 

Jag har inte gått ut på två dagar nu. Jag klarar det inte. Det ä npgon rädlsla, för vad vet jag inte. Jag sitter i soffan och låtsas som att allt ä rokej. Har sminkat mig, klätt på mig. För vad? Jo, så att jag klarar att se mig själv i spegeln. Jag är deprimerad. Jag tror att jag varit det längre än vad jag trodde att jag var. När det var skola så mådde jag så illa, jag hatade att gå upp på morgonen, hatade att vara i skolan men då kom jag iallafall ut. Nu finns det inget som får upp mig på morgonen eller utenför dörren. Jag vill köpa nya kläder för alla jag har får mig att må dåligt. Men jag förtjänar det inte, jag har såna skuldkänslor. Kan inte skriva en önskelista för min födelsedag för jag förtjänar inget. Jag kan inte be mina föräldrar om nån produkt från affären eller nåt över huvudtaget. Jag är inte värd det. Jag har ju förstört så mycket för alla. Jag tar upp tid för min pappa då han egentligen ska jobba, jag klarar inte mat eller fester pga ångest så de får ställe in familjekalas. Jag bryter ihop och ja..helt enkelt bara är en börda.

BÄSTA TV SERIEN SOM NÅGONSIN GJORTS!!

Så perfekt, den är inte ostig, den är inte inställsam eller för överdriven och jag tycker att den spegalr tonåringar på ett såå awesome sätt!

 

 

Plus: Rayanne Graff, coolaste stilen nånsin! Och hon har problem, hon är inte perfekt. Hon är inte super smal. hon är inte rik. Hon är uber cool, bra vän(inte alltid) och awesome!

Är det sjukt att jag är avundsjuk på Juno som får äta vad som helst när hon är gradvid.. Hon sitter och äter, äter och äter. Inga problem, JAG VILL GÖRA DET. Jag vill våga äta. Jag har sån delad panik, ena sekunden vill jag äta allt sen har jag totalt tappat aptiten och då får jag panik över det.

 

När jag började behandling hetsade jag och det är hemskt. Ett tips till det är:

1. GÅ INTE TILL KÖKET!
2. Ta te istället
3. Följ ditt matschema!
4. Om du verkligen verkligen måste, ta Coke Zero eller tuggumi
5. Håll ut!

Förebyggande:

 

Jag har tänkt på hur det kommer bli att komma hem.. Hur det kommer bli utan kontrollen här, och hur jag kommer känna mig angående utseendet. Tips på mat som jag iallafall kallar "safe foods for recovery" (Obs. Detta är inte listan över mina "safe foods" för när jag var sjuk utan vägen till frisk)

 

• Portionspaket: Yoghurt koppar(Activia är bra för magen och magen blir knas i behandling), sopp burkar(Heinx, Varma Koppen, m.m), Weetabix, Salladslådor, Bäbisburkar(typ gröt och fruktpuré
• Frukt
• Fullkorn! Nudlar, pasta, ris, flingor och bröd
• Grönsaker
• Uppskuren ost, finns att köpa på coop(paket med ost skivor)
• Havregrynsgröt
• Bär! De är fräsha, icke mättande och nyttiga
• Lätt saker, det ska du inte egentligen ta eftersom det inte mättar helt som det vanliga men ibland måste man (t.ex jag äter BARA mini keso)
• Drick dina kalorier, när du har ett antal kcal/dag på ditt matschema så är det enklare att dricka, t.ex smoothies, juice, mjölk eller soppor
• Quorn och soya istället för kött(jag får inte äta det eftersom här på mando kör dem bara kött), men iallafall. Dessa är lättare för magen, eftersom magen kommer bli helt knas så leta efter saker som är lättare att smälta

Du är min bästa vän och jag saknar dig så <3. Behöver dig, önska att du kunde komma och hälsa på här <3 Det är dig jag vill ha mitt första fika med <3 DU får mig att känna mig trygg <3 Undra om vi kanske kan "skype-fika" O.o För jag vill komma tillbaka till hur det var förut. Tänk... Vi bakade, skrattade, fnissade <3 Du skrev världens finaste meddelande till mig och jag bara brast ut i gråt för åhh, vad jag saknar dig och gud vad det värmde mitt hjärta <3 för faktist så är du en av dem få som jag litar på totalt. Jag kände att jag kanske faktist var fin just för att du sa det <3 Flera har sagt det här men det är väl deras jobb... Och mitt ex(G) sa det men jag trodde inte alls på det. Men du, när du sa det betydde det så mycket <3 Så det här inlägget är till dig <3. Jag vill träffa dig och kasta färg som vi planerat, lyssna på indie-pop, se på film, skratta, rulla ner för en kulle, äta skråfflor upp och ner, prata, fnissa, sitta uppe till 4 på natten och bara leva. Jag vet att vi kommer förbli vänner, kanske bo tillsammans i en lägenhet i typ England eller Holland ;),

Aja..

Btw, detta är Marina från Marina and the Diamonds. Du berättade om dem och sa att hon var vacker och inte pinnsmal. Jag instämmer, hur vacker som helst och inte benig. Ännu en inspiration.

Helgen. Ja, hur gick det då? Hmm.. Det gick väl okej antar jag. I fredags gick jag på bio, det var såå roligt :D. Såg Hunger Games med Ben, väldigt roligt. Sedan var det sushi till middag, man ska äta 10 bitar.. jag åt 7.... Vet inte varför jag var så dum men det gjorde jag.. Jag åt kvällsmål och det gick. Lördagen blev konstigare. Jag vaknade och var verkligen inte hungrig, eller sugen. Men åt frukost. Sedan kom 10-mellis.. Det var så svårt.. Åt bara en macka(ingen dryck), sedan kom lunch och jag var på SÄMST humör. Min pappa pratade om pasta och skit, jag ville ju inte ens äta. Men jag övertalade honom att det skulle bli tork oc potatis.. Det var svårt men jag åt. Sedan var jag bara hemma, inget hände. Somnade i soffan för att jag hade feber.

På söndag var jag, min pappa och några vänner och fågelskådade. Hade gjort i ordning lunch innan, blev räk och matvete sallad. Såg så enormt ut i ladan men åt. Vi gick i ca 4 timmar och jag frös som bara dem. Sedan gick vi på kafé , jag tog en te, min pappa tog en kaka och vännerna delade på en liten paj. Var såå svårt. Jag ville ha, men ändå inte.... För jag visste pm jag blev ensam med det skulle det sluta på toaletten, det var starkt. Jag stog emot. Det var den värsta halvtimmen... Bara satt och stirrade. Så jag blev på rätt dåligt humör. När jag kom hem var det dags för eftermiddags-mellis. Frukt och en macka. Det åt jag och sedan åkte jag till Mando. Min pappa envisades med att han skulle förlja med men jag ville verkligen inte det.. Eftersom jag hade planerat att äta en  bulle. Ensam..  Så jag blev så sur. Men tillslut gav han upp och jag fick åka själv. jag köpte en bulle, ville köpa mer men hade inte råd. Iallafall. Sedan när jag skulle äta den. Jag tog en tugga. Sedan hindrade jg mig själv. Jag tänkte bara

Så nu känner jag mig lite stolt eftersom jag inte åt bullen. Så när jag kom fram var det dags för middag, fisk som vanligt. Det gick. Men när jag var här. Det kändes inte rätt. Ville verkligen inte vara här. Det kändes så fel. Jag vill gråta. Men jag kan inte. Jag känner extrem ångest men den kommer aldrig ut. Det är som att den ligger och kryper. Är alltid obekväm på nåt sätt.

Jag har bara tappat tron för behanlarna här. Dem säger att allt är lika mellan alternativen, men på ett skiljer det mer än 100 kcal, mellan ost och skinka är det 20 kcal, juice och mjölk är det 20 tror jag, mellan laktosfri yoghurt kopp och avnlig är det hela 10 kcal... Jag fattar inte! Dem vill att vi ska lita på dem... De säger att dem ska stötta... Mm...det gör dem verkligen... Nej, känns inte så... Mm.. men det var idag iallafall. Imorngon ska det gå bättre. Tyvärr blir det skink pasta till lunch.. *suck*

Men som jag sagt förut. Hur det än blir är jag inte tillräckligt så även om det vore en dröm så skulle jag inte vilja att det skulle hände för du förtjänar bättre. Jag skulle inte vara tillräckligt bra för dig..jag var aldrig det ändå. Du var så get bra för mig fast jag insåg inte helt det då..

Men det känns inte som att det blir bättre. Jag trodde jag nått botten men tydligen inte. Sedan är deras teori att allt bara försvinner... Det känns bara som att jag blir sämre och sämre. Blir bara mer och mer rädd. Jag vill bli fri. Det vill jag...men det känns bara tomt. Jag vill inte vara sjuk men jag är bara tom.