Kall och tom
Det känns som om jag inte lever. Det känns som att det inte är jag som gör allt det häär. Jag bara trycker undan att det är jag som lagt upp mackan och ätit den. Jag vet inte... Svårt att förklara.
Det var så här i bulimin också. Som om det inte var jag som vräkte i mig mat för att bara ligga med huvudet i toalettstolen och tandborsten ner i halsen. Jag grät och grät efter men sen kunde jag glömt att det ens hänt 10 minuter senare. Det är så svårt här. Jag blir bara mer och mer sugen på att "få upp det", jag hatar det men jag bara hatar känslan att inse att jag äter och gör inget för att få ut det.
Kommentarer
Trackback
