Lördagen
Inte berättat om det... Men det var HEMSKT. Som sagt så vill dem sätta mig ensam med ryggen mot alla andra.. Långt borta som bara får mig att känna mig ännu sämre.. Iallafall.. Lunchen var oxfilé. Ja.. det gick ju inte så bra. Innan jag ens lagt upp hade jag borjat gråta hysteriskt.. Jag bara kände hur allt bara krashade. Jag ahde redan sån ångest och press av allt.. Så jag bara satt där, ensam..och grät. Men ingen brydde sig ett skit, inte ens när jag började hyperventilera gjorde nån nåt.. Sen efter halvimmen gått skicka dem in mig i labb. Ensam. Där grät jag bara ännu mer. Skakade så mycket att jag inte kunde hålla bestick eller glas. Jag kunde förstås bara lagt allt i näsduken eftersom jag var ensam men jag var bara helt stel. Jag satt där, vet inte hur länge och ingen kom. Jag bara bröt ihop. Sen kom en in och bara sa att jag måste skynda mig och att jag inte kommer få kompensation. Men så bara bröt allt ännu mer. Jag klarade det inte.. Så jag tog kniven och började skära på armen. Alla känslor var bara för mycket. Så jag rispade och skar... Hur länge som helst. Ingen kom in. Fast efter jag suttit i en timme kom L. Hon bara tog tallriken och slängde allt. Då bara drgo jag ihop mig på stolen i en boll och bara grät. Kände mig så ensam. Jag var helt förstörd och ville bara prata eller vad som helst. Jag bara rispade mer och mer... Satt där i sammanlagt 2½ h... ensam, konstant gråtande... Och först efter 2 h kom nån in... Och faktist frågade hur jag mådde.. äntligen.. Jag satt länge och skakade och viskade för mig själv
Hjälp mig...
Jag vill inte vara ensam..
Låt mig dö..
Hjälp..
Hjälp....
Kommentarer
Trackback
