Gud vad allt är knäppt nu, fick reda på av en behandlare igår att jag nt går upp i vikt. Jag förstår inte varför. nu har jag ätit precis allt, jag ahr höjt och bara trycker i mig mat men ack, nej. Så nu misstänker jag att dem kommer höja mitt schema igen... Orkar verkligen inte, jag är inte ens van vid det jag har nu. Idag kommer iallafal min behandlare, så vi kan prata om labb, permiss och dietisten. Ska ändra vissa saker, vill gärna byta ut skorpor till pepparkakor och en frukt om inte pepparkakor räcker. Jag är inte så glad med hur min kropp känns men eftersom jag inte gått upp i vik så är väl det bara min uppblåsta mage efter den här höjningen.. Nu vill jag bara hem, hatar att sitta i ätlabb, hatar skammen över allt, hatar näringdryck och hatar den här tristesen.

Jag har bara sånna kramper i magen. Känns inte som att jag orkar göra något alls. Igår ville jag inte resa på mig bara orkade inget alls. Och det är samma nu. Dessutom känner jag mig så ensam. Jag bara känner mig glömd. Jag vill att Ben ska komma på besök så jag kan få skratta lite, jag vill flyga till Schweiz för att träffa Paulina.

Jag sägs gå framåt. Dem säger att man blir starkare, bättre. Men nej. Nu känns det bara som att vad som helst kan krossa mig. Som en skör liten porslinsdocka.

Nu är jag på permiss igen efter några hemska dagar..
Det började med att jag fick köttfärsås och pasta till lunch. Sedan på tisdagen var det höjning. Det var hemskt. Stora portioner, utmaningar och bara jobbigt. PÅ onsdagen var det den värsta dagen. Först var det kyckling och ris till lunch, det är okej men när det är ris blir det så sjukt stora mängder känns det som, så den lunchen klarade jag inte. <och jag mådde så dåligt för jag satt där och grät medans behandlaren bara pratade över huvudet på mig... Senare samma dag kom en behandlare för att prata med mig.. Och gissa.. Hon vill sätta mig i labb! Varje måltid..gissa om jag grät mycket. Det bara kom som en chock för bara 2 timmar innan sa min behandlare att det gick bra och att jag ska flaggas för dagvård nästa vecka. Jag måste vara i labb för mina tvång och att jag stör andra. Men det värsta var att det kändes som att det gick bättre och hon bara sa till mig att jag vart nonchalant mot dem och bara dålig.

Så var det dags för middag..i labb. Jag satt med en jobbig behandlare. Och det värsta var att hon bara satt där. SA inget. Jag grät och grät och hon sa inget alls.. Sedan kvällsmål, då kom min pappa så jag slapp labb. torsdagen gick ännu värre.. Jag satt där och bara kände mig dum och dålig. Kunde inte göra något rätt. Det var som att jag var en marionettdocka som skulle styras. 10-mellis gick inte bättre... Sedan var det dags för lunch. Och utmaningen då var PANNKAKOR! Mm.... men en chock blev att man inte fick ha gränsaker till, så då ksulle det blivit 300 g pannkakor och 25 g grädde och 25 g sylt... Jag bara bröt ihop. Det var bara hemskt. Så den jag satt med erbjöd att byta med henne så jag fick kött, stekt potatis och brunsås. Det är äckligt och bara jobbigt. Men jag skulle få gå ut själv två gånger om dagen i 5 min om jag klarade utmaningen. Så jag åt. Men inte köttet, det skar jag i små bitar och bara svalde ner med mjölken... Det är dåligt och det sved i halsen men jag skulle aldrig ha klarat det annars. Efter var jag glad eftersom jag trodde jag skulle få belöningen men senare fick jag reda på att nej.. Det får jag inte.... Allt var bara i kras. Jag bara grät och grät. Ingen brydde sig ett skit.Återigen.

Vid middagen blev det..ja....pasta med liite räkor. Det kändes bara fel, räkorna räckte inte och det blev ca 70% pasta.. så jag krasade igen. Allt var bara jobbigt. Jag gröt och grät. Behanladren bara satt och sa saker, det kändes som att hon förlöjligade det. Hon vände att jag tagit kött emot mig... jag bara äcklades av mig själv för att jag tagit köttet. Så när en halvtimme var slut tog hon tallriken och kastade maten. Jag satt ihopkurad på stolen och grät, hon sa bara att jag skulle in i vilrummet. Jag ville inte. Jag mådde för dåligt... Men jag gick..och tog en rakhyvel som jag hittat dagen innan inne på toan. Och jag gjorde det. Jag grät och ville bara skrika och jag skar. Sår efter sår. Men sen slutade jag. jag skakade så. Jag tog upåp mobilen och skickade ett meddelande till en annan patient, bad henne att komma. Hon öppande dörren och förstod. Sprang och hämtade en behanldare och efter det blev det faktist bra. Han var så snäll och bra. Så det gick bra. Men så mycket på så kort tid...

Här på HDV igen. Efter en..ja..intressant helg. Hatar verkligen att komma tillbaka hit. Känns inte som att jag passar här. Jag ser inte sjuk ut. Jag äter, jag börjar tycka om min kropp(bara lite saker jag vill ändra på), är såå rädd att gå upp i vikt nu när jag börjar trivas. Hemskt. Vill stanna som det är nu. Som jag ser ut nu. (Förutom mina armar och min nedre rygg...) LÄser en blogg av Elsa Billgren. Hon inspirerar mig verkligen. Hon gillar sig själv och är storlek 40. Jag tycker att hon är fin. Tror inte att jag skulle passa som det men det gör mig bättre tillmods att ens vara storlek 34/36. Hon klär sig i vintage, på den tiden behövde man inte vara pinnsmal för att vara modell. Den tiden var bra, jag passar i dem klänningarna och ser inte hemsk ut. Det var en bra tid(förutom förtrycket mot kvinnor men jag skulle säga att det nästan är värre nu!). Eftersom det är så många som hatar sig själv.

Hej svejs! Nu är jag på permission hemma. Det är väl okej, läser bloggar och bara slappar.. Lite tråkigt.. Nästan alla har ålt på påsklov, synd att jag inte kan göra det. Försöker bli okej med allt. Att jag kommer behöva bli större. Men nu funderar jag på en sak.. Att jag är okej med det så länge det kan fördela sig lite, för nu ser jag hemsk ut. Jag har en såå smal midja men en enorm, uppblåst mage, jag har stor alår men ingen byst, bred höft, när kan det fördela sig? Eller gör det ens det? Jag vill bara träna mina armar lite, det är dem jag hatar mest just nu. Men ärligt talat börjar jag bli okej med min kropp. Ja, fatta! Jag har storlek 34/36, det är helt okej. Jag gillar min smala midja, mina lår är rätt okej antar jag. Och jag har börjat gilla mina ögon. Jag har insett att jag har väldigt bra hy. Sant att jag bara gillar mig själv när jag har sminkat mig och klätt upp mig men det är väl nåt iallafall??

Hon är min nya inspiration!

Typ sant... Helgen gick faktist rätt bra. Inge kräks och inge bråk. Men jag åt inte enligt matschemat. Det blev inge måltidsdryck. ½ portion gröt med ½ dl mjölk och 1 kiwi till frukost, kvällsmål blev 1 dl lätt yoghurt med ½ dl Kellogs fullkorn och 1 kiwi, middag blev 200 g(50 g potatis, 75 g lax och 10 g mini keso m. lite grönsaker), 10-mellis blev 1 grape och en liten macka med 1 msk mini keso sedan lunch blev 100 g räkor, 30 g potatis, 25 g mini keso och 25 g grönsaker.. Ja.. det gick ju bra... Sedan gick jag från slussen till ringen(där shoppade vi i en timme) sedan tillbaka. Innan det gcik vi runt i en timme och på lördagen shoppade vi i en timme också.. Så nu längtar jag till nästa permiss.. För då är jag inte här.. Men jag är orolig för jag "vill" kräkas.. Är bara sugen på att göra det igen så att jag vet att jag kan... Har även berättat för mina föräldrar om hur mycket jag hatar det här.. Funderar på att byta till capio på nåt sätt

Har precis ätit 3-mellis.. Inte så roligt.. Men aja.. Iallafall, lunchen. Lunchen var köttstek med stekt potatis och ajvar och gräddfil. Det gick inte så bra. Så jag bröt ihop och blev flyttad till labb. Där bar grät jag och grät. Behandlaren sa att jag MÅSTE äta upp, jag får inte kompensera längre, inge alls. Så jag bara satt där och tänkte

Igår fick jag åka hem 13.30-19.45, åt mellis och middag hemma. Det gick bra. Var jobbigt med mina föräldrar som tjatade på att jag skulle komma hem. Och frågade ut mig o så.. Jag längtar inte ens efter nästa permission. jag tror inte jag åker hem till helgen och jag vill inte ha besök av dem den här veckan heller. Jag abra klarar det inte. Min mamam har inte ens förstårr att jag är anorektisk och inte bulimisk.... -.-' Hon är helt borta känns det som. Vistt det var trevligt att vara hemma men dem verkade sura och på dåligt huör på ett sätt...

Jag vill gråta, jag vill känna ångesten.. Den liksom kryper. Finns där alltid. Vill bara få ett utsläpp. Kunna ha en panikattack för iallafall då blir jag lugn efteråt. Nu verkar jag lugn och glad hela tiden men jag är alltid på helspänn, alltid ångesten och tvång i märgen. Jag känner mig så rädd. Skyldig. Och dålig. För att det är jag. Nu har jag verkligen insett. Det är jag som mäter upp. Det är jag som tar en tugga. Den tanken är så svår att veta om

Jag bara tycker att Mandometerklinikens syn på ätstörningar är så fel. De tror att ätstörningen inte är phsykologiskt. Att det phsykologiska bara är ett symtom på att man inte äter. Men jag mådde dåligt innan jag spydde och svalt. Jag gjorde det som ett ångestdämpande eller för att få ut känslor som jag inte kunde hantera. Och att det är 90% som inte kommer tillbaka känns inte sant för så många som jag pratat med har varit här förut antingen för att de fått relaspe till anorexia eller fått bulimi efter behandling. eller så kanske de inte kommer tillbaka till Madometer utan bara en annan klinik. Jag förstår inte var dem får det ifrån. Aja.. jag blir sur för om man vill ah hjälp med det phsykiska skickar dem e till phsyket, för dem "får" inte ta tag i det phsykiska. Så då eftersom dem inte får så kanske man bara inte berätter hur skit man mår. Eftersom deras teknik går ut på att äta rätt så kan man ju lätt lura dem genom att göra det men må sjukt phsykiskt och senare få en relapse. Så jag tror inte på det här stället.

Rädslan.

Det känns som om jag inte lever. Det känns som att det inte är jag som gör allt det häär. Jag bara trycker undan att det är jag som lagt upp mackan och ätit den. Jag vet inte... Svårt att förklara.

Mina tvång blir bara värre.

Jag är uppsvälld och krashad.

Jag är ful och fet. Min hy har bara blivit sämre här inne. Några andra patienter tar bilder och har kul men jag kan inte det. jag blir aldrig bra på bild. Är för ful. Hur jag än gör. Ful. Ful. Ful.

Precis fått stängd toa :), äntligen... :)