Jag har ätit lussebullar idag. trots att jag mått skit.

Jag har inte gått ut på hela dagen(jag tror det bidrar till mitt mående). Jag ville ju ha lussebullar men jag har skuldkänslor. Det känns fel...

 

Men det är det enda "söta" jag äter. Och jag gillar VERKLIGEN det. Lussebulle och kaffe <3

Jag har ätit lussebulle. Flera. Ibland känns det okej. Okej att tänka att jag. Tuva. Ätstörd. Har ätit. Saker som hjälper är Paulina, Elina och Elsa Billgren(bloggaren). 

Vänner. Jag har "vänner". Igår räffade jag med mitt ex. Hon betedde sig som en douchebag. Pratade om nån tjej(som hon btw strulat med) och hur SMAL hon var. Hur smart på en skala är det att säga det till en anorektiker i behandling?

 

Sen har jag en annan kompis, B. Han träffade jag i torsdags, han är schysst. Han kom faktist och hälsade på mig på mando. Men han bryr sig inte. Jag tror inte han gives a crap om jag skulle dö. Om jag skulle bli dålig igen. Om jag skulle självskada. Han bryr sig inte ett skit. Han orkar inte lyssna. Orkar inte kolla hur jag mår. Jag förstår han har nog med G(som även är mitt ex), E(som också har en ätstörning). Men mig, nej. Jag har länge inbillat mig själv att jag har vänner som bryr sig. Som försökte stoppa mig när jag var ätstörd. Som skulle ringa om de var rädda för mitt liv. Men nej. Det har jag inte. 

 

B vet inget om mig. Han vill inte lyssna på hur JÄVLIGT det är att vara ätstörd. Alla säger "E har det sååå svårt". Ingen har en aning om hur jag mår. Ingen har nånsin brytt sig. Jag har haft självmordtankar sedan jag var 10 år. Jag var 10 år när jag skar mig första gången. 10. Jag var 11 år när jag skrivit alla brev. Alla brev till familjen. Jag var 12 då jag började träna, jag började träna i hemlighet i mitt rum. Jag var 13 då jag fastade första gången. 13, då jag spydde. Då jag skar mig ännu mer. Jag var 14 då jag hamnade på HDV i 4 månader. Jag är 15. 15 då jag insett vilka mina vänner är. 

 

Jo, jag har vänner. Paulina och Elina. De är fantastiska. Jag trr de kommer läsa detta. Och jag vill verkligen tacka er. Ni är de enda riktiga jag har. De enda som bryr sig. De enda som orkar försöka förstå. 

Under tiden som jag varit borta från bloggen har jag tänkt. Mycket. Politik. Rättigheter. orättvisor.

 

Vi här i Sverige är inte bäst. Det är inte jämnställt. Vi är inte fördumsfria. Vi är inte heller så välkomnande. 

 

Ta det inte fel. Jag är ytterst tacksam. Tacksam över att jag har värme. Tacksam att jag får gå i skolan. Tacksam att jag har lyxen av att fåpresenter på min födelsedag. Jag tänker hela tiden på det. På min egen bild av livet. Av samhället. Senaste tiden har min bild av vårt samhälle fått lite sprickor i sig.

 

Men det är bra! Får mig att tänka. Det har hjälpt mig att kämpa emot Ana. För hon är inte feminist. 

 

Är mode emot feminism?

Vad gör en feminist?

Är du feminist?

Fyllde år igår. Rolig? Ja faktist. Fick fina presenter och kände mig lite fin. Åt en macka till frukost och gick till skolan. Jag har fortfarande problem med ätstörda tankar. Ana tjatar hela tiden på att röra på mig. Att gå. Gå. "Lite till..." 

 

Men det var ändå en trevlig födelsedg. Klassen sjöng t.o.m till mig på franskan <3 . Hur gulligt som helst! <3

 

Här är lilla jag i min nya klänning:

 

Nu har jag tagit anti depressiva i 15 dagar. Under den tiden har jag varit på mando. SOm slutade med ett stort misstag.

Jag har haft många sammanbrott i hemlighet och Ana har bara blivit starkare och starkare.