Förlåt. Jag läste mina tidigare inlägg. Jag låter som en självupptagen bitch. Speciellt med om hur alla dissar mig. Menade inte så. Jag tycker inte synd om mig själv så äckligt överdrivet mycket. Menade inte så,  jag bestämmer inte över folk. Jag förstår att mitt ex kan göra slut. Jag vill inte tvinga nån till nåt.

Jag sörjer däremot VÄLDIGT mycket att han är borta, kollar på honom mycket i skolan. Då börjar jag nästan gråta. Han är borta.. Jag behöver honom... Han har andra.. Men jag blir även sur.. När jag gjorde slut med honom förra året så fick jag konstant höra hur dum jag är och hur han älskar mig, jag mådde skit för det. Nu mår jag ännu värre, allt har blivit värre. Och jag älskar honom. Men ingen ger honom skit, ingen vän bryr sig så, att säga till honom hur jag känner. Alla vänner jag har (vet inte om jag har nån av de längre, förutom min kära M) vill vara med honom, skratta med honom och vill ha honom som deras vän. Även P.. Jag litar på henne.. hon har varit så snäll.. Flyttar på lördag. emn hon satt i flera timmar igår och pratade med Honom.. Ville bara att hon skulle säga nåt. Dumt av mig att vara så självisk men jag behöver verkligen honom. Vill att han ska säga att jag inte ska göra såhär, eller att han bryr sig. vad som helst. Jag behöver inte att han är tillsammans med mig, bara honom som vän... Kan han inte fatta det...