Jag kunde inte kontrollera mig själv. Jag skakade, hyperventilerade, grät. Behandlaren förstog inte och var så arg på mig, till slut fick jag ta närningsdryck istället. Men i den sekunden insåg jag att jag faktist är sjuk. Dagen innan kände jag mig så frisk, jag ser någolunda frisk ut(tycker jag), jag äter, jag grät inte. Men nu.. jag vet inte längre. Dem ska ta upp med doktorn om mina tvång och hur vi ska göra med det...

De skrämmer mig... De tankarna ekar i mitt huvud. Och tankarna om piller kommer igen. På nätterna. När ingen finns där. Jag är rädd för mig själv. Jag känner hur jag växer och blir fet. Vad håller mig motiverad?

Att jag får vara nyttig sen. Att jag får träna. Att jag får bli smal igen men inte svälta. Men mina föräldrar tror mig inte. Jag vet att det bara skulle vara bra. För om jag inte får det VET jag att jag kommer få ett återfall. Jag kan inte äta om jag inte får äta hälsosamt och träna. Om dem förbjuder mig VET jag att då kommer vanorna tillbaka.