Jag känner mig så trött och tom. Det känns som om inget jag säger betyder nåt. Jag vill prata med nån men det känns som om inget jag har att säga är värt nåt. Jag kan inte gråta längre. Jag tänker på piller igen. Vet inte vad jag ska göra. Jag vill vara tyst för evigt. Bara försvinna. Dem blir glada bara jag går upp i vikt men då kan dem skita i om jag försvinner inombords. Jag känner hur jag försvinner. Allt som var jag känns borta. Jag vet inte ens vilka intressen är. Jag vill bara få skita i allt. Sluta bry mig. Jag vill få dem att inse hur dåligt jag mår av den här behandlingen. Jag vill få träna efter det här men mina föräldrar tror inte jag klarar det. Sanningen är att jag vet inte hur länge jag kommer leva om jag inte får det.