Jag vill gråta, jag vill känna ångesten.. Den liksom kryper. Finns där alltid. Vill bara få ett utsläpp. Kunna ha en panikattack för iallafall då blir jag lugn efteråt. Nu verkar jag lugn och glad hela tiden men jag är alltid på helspänn, alltid ångesten och tvång i märgen. Jag känner mig så rädd. Skyldig. Och dålig. För att det är jag. Nu har jag verkligen insett. Det är jag som mäter upp. Det är jag som tar en tugga. Den tanken är så svår att veta om