Det känns som at jag inte har någon. Man får kanske bara en bästa kompis. Jag vet inte.. Men min är i Schweiz. Hon är sååå otrolig, fantastisk, rolig, har enorm intigritet och styrka. När jag var på HDV skickade hon ett meddelande som fortfarande får mig att gråta. Hon är bara helt otrolig. Jag har så mycket jag vill göra med henne.  Fira Halloween, kolla på skräckfilm, busa, fika, gråta, fnissa, plugga, shoppa. Hon är på ett sätt en bättre version av mig själv. Hon gillar liknande musik, kläder, skådisar, filmer osv.. Hon har blivit utsatt för samma bilder, ideal, kommentarer och sånt. Men hon har intigritet och styrka så hon blev inte sjuk. Hon är min "person", den som alltid kommer finnas i mitt liv. 

 

Men jag bröt ner över all ensamhet. Att min lillebror har flera vänner att fira halloween med. Han har vänner att ta ut till landet. Jag sitter ensam varje helg. Jag firar halloween ensam och kollar på skräck. Jag var på fest i fredags, men det känns som att jag lägger upp en fasad av lycka och glädje. Men när jag avr där kände jag mig ensam. Alla där är bra vänner, de ses, festar, har filmkvällar. Jag har inga sådanna vänner. Vad patetiskt allt det här låter men det är en sån hemsk känsla. På HDV hade många vänner som kom ofta. Mina vänner i klassen hörde inte av sig på flera månader, de smsade aldrig, ringde aldrig. En som jag trodde var min vän hörde inte av sig på 7 månader och när han väl gjorde det skällde han på mig. 

 

Varför är det såhär? Det enda jag kommer fram till är att jag är för ful, tråkig, alla kan liksom se hur sorglig jag är. Hur ledsen jag är och mitt självhat. Jag vågar inte gå fram och prata med människor. Så jag kommer inte få vänner. Det är mitt fel jag vet.