Nu är jag här igen. Det är nya patienter på HDV, det känns läskigt för jag var där så länge och det är som om det ldrig hänt. Soffan som jag och K brukade sitta i och prata..där sitter nån annan nu. Telefonstolarna där vi drack stora koppar kaffe men också där man grät..där sitter nån annan. Och när jag är här känns det som om ingen vet, ingen här vet vad jag har gått igenom.. När jag var mindre kunde man se hur dålig jag var men inte nu längre. Dessutom ska det inte bedömas så. Nån kan inte ha några sår eller ärr men må minst lika dåligt som har skurit upp hela armen. Det syns inte på utsidan hur mycket man lider.