Jag rörde på mig i en sorts sports för första gången på 9 månader! Sjukt länge sen.. Förr kunde jag max gå en vecka och då mådde jag skit.. Men iallafall. Jag hade min första lektion yoga igår! Jag skulle göra en aktivitet som jag inte använt för att förbränna och då valde jag yoga. När jag får av min behandlare vill jag börja på klättring och yoga en till gång i veckan. Aja, yoga var FANTASTISKT!! <3 Efter en pissig dag i skolan.. Började hyfsat sen skola.. Först hade vi matte, jag är faktist ganska bra på det. Men iallafall, jag har en killkompis som jag känt ett tag. Han var så kylig och sur. Jag ville hjälpa honom men han bara borstade bort mig. Sen kom Hon.. Och gjorde honom glad. Fattar inte. Det är som att jag inte finns. Som att ingen bryr sig. Dem brydde sig inte att jag var borta eller vad jag gick igenom. Jag känner mig så ensam i klassen, ingen förstår eller har upplevt sånt som jag. Jag tror inte nån varit så nära på att ta livet av sig som jag, eller har haft sån vilja att dö. Jag svalt mig själv för att försvinna men samtidigt för att synas. Jag ville svälta mig själv tills jag inte fanns längre. Desto smalare jag blev desto mer ville jag tappa. Desto mer som blev "urkarvat" desto mer tyckte jag att det fanns kvar. Så när vi ska till exempel analysera en låt på musiken tänker jag på väldigt hemska saker jag gjort mot mig själv men ingen annan kan förstå. Lärarna och dem andra skulle bli förskräkta och äcklade..