Jag tror att jag dör

Jag klarar inte något alls.

Jag är helt, totalt värdelös.

Ingen ser. Ingen bryr sig att jag faller sönder.

För mig är det svårt att gå upp på morgonen, ännu värre äta och gå ut. Att folk ser mig är hemskt. Så fort nån kolalr på mig så tänker jag bara på hur stor jag är.

Allt jag ser är STOR. Allt jag tänker är STOR. 

Allt jag har gått igenom är det värt nåt? Inte på papper. När jag söker till gymnasium kommer det stå? NEJ. Dem kommer bara se mina stora, hemska misslyckanden och så kommer ingen vilja ha mig.

Mina läarare ser inget. Jag vet itne ens om de tänker på det. Jag bara faller sönder.

Jag klarar inte att höra att jag itne gjorde rätt eller att jag kunde gjort det bättre. 

du kan visst klara saker, jag vet att du kan det. du har gjort framsteg, även om det inte känns som det ibland. jag ser och jag bryr mig, och jag TROR PÅ DIG. jag vet hur det är att ha spöken i hela huvudet som inte lämnar en ifred, men det går att må bättre. lärare, gymnasium, skola - allt går att ordna sen. att ta hand om sig själv och må bra är prioritering nummer 1, allra högst upp på listan. du kan alltid ringa/smsa/knacka på mitt fönster om du behöver stöd eller vill prata. det är skit att alltid behöva vara stark när i princip alla i ens omgivning är helt omedvetna om vad man går igenom. man vill bara skrika rätt i deras ansikten att DET GÖR ONT att ha det som jag har det. ibland kan man prata med folk om det - ibland inte. men det kommer bli bättre, det kommer det. <3