Jag gick ut igår efter att ha målat i några timmar. Btw, att måla är det ULTIMATA sätt för att lugna ner mig. Iallafall, jag gick för att köpa en klänning som jag har velat ha länge. Så jag gick dit och jag njöt inte av det ALLS. Vanligtsvis brukar jag vilja ha ALLT. Men nu kändes allt falskt. Liksom jag tänkte bara på alla barnarbetare som behövt lida för en lite billigare tröja. För djuren som dött för läder. För alla giftiga färgämnen som släppts ut i naturen. Bara all tvång i samhället över att köpa nytt. Det är nån falsk lycka i det. Istället för att drömma om en annan plats, en fantasi värld så drömamr man om den nya klänningen, väskan, huset eller soffan. Som att en SAK kommer göra dig lycklig. Att en väska kommer lösa dina problem. I filmer så pratar dem om "retail therapy", det är ju helt SJUKT! Jag vill inte leva så, jag vill inte att allt ska handla om konsumtion. Jag ÄLSKAR kläder och stilar och så.. Det är ett sätt att utrycka mig men jag måste inte konsumera hela tiden för att ha det intresset. Motsägelsefullt?? Kanske, men det jag menar är att jag ska inte gå runt och drömma om livet med den klänningen. Jag kan vara intresserad och utrycka mig utan att sätta sån ENORM vikt på kläder. Det är tyg. TYG?