Nu är jag här igen. Det är nya patienter på HDV, det känns läskigt för jag var där så länge och det är som om det ldrig hänt. Soffan som jag och K brukade sitta i och prata..där sitter nån annan nu. Telefonstolarna där vi drack stora koppar kaffe men också där man grät..där sitter nån annan. Och när jag är här känns det som om ingen vet, ingen här vet vad jag har gått igenom.. När jag var mindre kunde man se hur dålig jag var men inte nu längre. Dessutom ska det inte bedömas så. Nån kan inte ha några sår eller ärr men må minst lika dåligt som har skurit upp hela armen. Det syns inte på utsidan hur mycket man lider.

Jag har mått lite dåligt hela dagen och ännu värre innan middagen. Fysiskt illamående och mentalt.. Så jag klarade inte risotto till middag men åt quinoa och super-goda linsbiffar med päronsallad+rostade hasselnötter <3

Mår lite illa... 

Jag gick till skolan imorse men stannade hemma efter lunch. Jag känner mig extremt stressad om skolan. KONSTANT. Jag är hela tiden orolig över läxor sen är jag så orolig och ångestladdad över imorgon...Mando... Äta lunch där är inte roligt, jag blir så triggad av att vara där. När jag var på hdv fuskade jag och det kommer liksom med omgivningen. Jag fuskar inte här för hemma är det fritt och jag känner mig inte tvungen att fylla måtten så då känner jag inte att jag "fuskar" men på mando vill Hon att jag gör det. Där skriker Hon på mig... Om kcal..fett.. 

 

Imorse vaknade jag med extrem panik. igår åt jag mer än vad jag ska. Jag åt 2 mackor med kanelbulle-smak(dvs inget pålägg), ett halvt äpple och ett glas mandelmjölk. Nu när jag skriver det känner jag inte panik för det är inte så mycket... Men imorse mådde jag dåligt. Hon hade bestämt sig för att jag inte skulle äta frukost. Jag tänkte. att om jag inte åt skulle jag kanske äta mer sen, Hon höll med och "sa" att jag skulle bara ta lite, en mandarin. MEN jag var stark! Jag åt. Inte en full frukost med en liten skål gröt med 1/2 äpple med liite mandelmjölk. Detta är lite nostalgiskt för när jag var dålig, inte sämst för jag åt. Men Hon brukade "belöna" mig själv om jag inte ätit och tränat med att äta en liten skål med äpple och kanel. Jag ville så gärna äta äppelpaj men detta var det närmaste Hon tillät mig. Och jag njöt så mycket. När jag itne ätit och lät mig själv äta så finns det inget lika gott. Som sallad, sallad avr det godaste som fanns efter x dagar utan mat. Jag kommer aldrig uppleva det igen, för hunger är den bästa kryddan sägs det.. 

 

Nu är ajg starkare! Nu kan jag vinna! För bara några månader sen hoppade jag över mellanmål eller frukost eller skärde ner på måltider om Hon sa till mig. Men nu är jag stark, Hon ska inte vinna. Jag ska inte lida, Hon ska inte få skada mig igen, jag ska inte återgå till Hennes fängelse. 

 

Du är stark. Du kan stå emot. Du kan fly.

Jag vill gå en dag utan att oroa mig över kalorier

Jag vill gå en timme utan att kolla min reflektion om jag ser stor ut

Jag vill kunna ta rulltrappan utan att ha skuldkänslor

Jag vill välja mellanmål eller lunch utifrån vad jag vill ha istället för kcal innehållet

Jag vill inte behöva känna skam i att vara sugen på "onyttigheter"

Jag vill sluta jämföra mig i allt och med alla

Jag vill äta paj och kolla på Pushing Daisies

När jag mår skit så har jag några saker som antingen lyfter upp mig eller bara får mig på lite bättrehumör/får jag att slappna av

 

Lugnar ner mig:

• Stark, stor kopp svart kaffe och Twin Peaks med min värmefilt
• Lägga mig och kolla på My So-Called Life i soffan
• Prata ut med Ola eller min pappa
• Att måla elelr teckna
• Att gå själv till Matteus Vägen och gå runt i skogen på mitt landställe

Jag blev väckt av pappa idag, han glömde att jag har sovmorgon på måndagar eftersom jag inte går på gympan. Gud, vad jag vill gå på gympan, jag vill ta ut mig, bli trött på ett skönt sätt. Men det gör jag inte.... 

Jag åt frukost, soya mjölk med musli och ett litet, svenskt äpple. Det är inte alls lika gott som fil med blåbär men det hade vi inte. 

 

När jag gick till skolan var jag så trött och har ont i halsen. Vi hade slöjd som första.. Det var som om jag inte var där. Jag gick hem på lunchen. Åt nån vegogryta med couscous. Sedan bestämde jag mig för att stanna hemma. Jag vet att jag inte orkade mer om jag redan var helt slutkörd. Jag la mig framför tvn och bara stirrade. Jag känner mig oharmonisk. Helt konstig i hela kroppen. Jag mår illa men vill äta. Jag är trött men kan inte sova. Jag är så stressad men jag kan inte koncentrara på något alls. Aja, så är livet. 

 

Vid 15 mådde jag extremt illa, som att jag skulle spy.. Men sen satte jag på Frida, en film och Frida Kahlo. Den fantastiska konstnären. Den utspelar sig i sydamerika med den fantastiska frukten och fina färgerna så jag blev med ens sugen på frukt. Jag tog min tykasse och gick ner till Coop. Köpte melon, banan, grapefrukt och ett äpple. Halve det blev min mellis och det kändes faktist bra. Det känns som att mitt utseende inte ska betyda lika mycket, det är konsten, orden och tankarna som kommer från mitt huvud som ska betyda något!

 

 

Frukost.. När jag vaknade mådde jag så dåligt, svidande hals, illamående och täppt. Men mest av allt ångest.. Över igår. Jag åt mer än vad jag planerade... En macka och 1 frukt efter sushi. 

 

Jag borde inte må såhär. Jag ska bli frisk. Varför gör "hon" såhär? Den "saken" som skriker på mig i mitt huvud.. Det är inte jag. Jag, Tuva, vill äta, äta massa vegetaariskt, veganskt och resa över hela världen för att prova mat från olika kulturer. Så varför måste det vara såhär?? Jag lider, denna skuld och ångest över vad?? En macka, 1 cm tunn macka UTAN pålägg... Är det bara jag eller låter det sjukt?! Det låter fel! 

 

Så jag tänker ta min frukost idag. FAN TA DIG ANA!

 

Jag brukade väga mig för ofta förut. Den är inte bra. En siffra kan inte säga om jag är hälsosam eller sjuk eller nåt överhuvudtaget. Det var bara nåt som klickade till i huvudet liksom. Förut var det så självklart att värdet på mig själv speglade hur mycket jag hade gått ner. Om jag gått ner mådde jag okej eller t.o.m bra. Men om jag gått upp var jag fulare än fulast... Men det kan inte vara så! Det som ska betyda något ska vara hur jag ser mig själv, inte vågen. Om jag väger 1 kg +/- betyder inget om jag gillar mig själv. Jag är inte där än då jag gillar mig själv men i framtiden.

 

 

 

 

Jag klarar inte något alls.

Jag är helt, totalt värdelös.

Ingen ser. Ingen bryr sig att jag faller sönder.

För mig är det svårt att gå upp på morgonen, ännu värre äta och gå ut. Att folk ser mig är hemskt. Så fort nån kolalr på mig så tänker jag bara på hur stor jag är.

Allt jag ser är STOR. Allt jag tänker är STOR. 

Allt jag har gått igenom är det värt nåt? Inte på papper. När jag söker till gymnasium kommer det stå? NEJ. Dem kommer bara se mina stora, hemska misslyckanden och så kommer ingen vilja ha mig.

Mina läarare ser inget. Jag vet itne ens om de tänker på det. Jag bara faller sönder.

Jag klarar inte att höra att jag itne gjorde rätt eller att jag kunde gjort det bättre. 

Vaknade tidigt för en helg men aja, kunde inte osmna om. Så jag gick upp..mådde illa av att känna magen.. Den är liksom ALLTID där.. Står inte ut. Var på yoga igår, det var såå skönt men det fick mig att vilja göra andra saker också. Min ångest och nedstämdhet blev bättre av att få röra på mig. Jag längtar till att få börja på nåt, kanske kampsport, styrketräning eller nåt! Igår blev det knappt nån frukost, ingen 10 mellis, sallad till lunch, ingen 15 mellis, middag men jag åt kvällsmål! Jag åt en liten gröt tallrik och en macka med jordnötssmör. Det behövde jag liksom. Hur var er fredag? Måste ha varit bättre än min iallafall...

 

Jag har haft det lite skitit. Bara nere liksom, känt mig omöjlig. Vill inte äta. Känner mig ensam

 

Detta:

 

Är fucking AWESOME! Så roligt, känenr VERKLIGEN igen mig! 

 

 

Det finns bara två sätt som det kan sluta med att ha en ätstörning. Antingen hamnar man i behandling och tills man beslutar sig för att bli frisk så kommer man skickas från behandling till sjukhus till behandling i flera år tills man blir frisk eller så dör man. Det är så lätt. Man kan inte bli lycklig. Du kan tro att du är ett undantag, du kan tro att du "inte är så sjuk" men det blir värre. Man kan hålla sig flytande bara så länge. Man kommer sjunka. Man kommer förlora allt. Tills allt som finns kvar är du, ätstörningen, mat, ångest, rädsla och längtan till döden. Jag vet att det är svårt att tänka sig när man är dålig. Men det är sant. DU ÄR INTE UNDANTAGET. DU KOMMER INTE BLI NÖJD och ätstörning hjälper dig inte. Jag börjar bli frisk och jag vet hur svårt det är. Det är så mycket jag inte vågar göra. Det är så mycket jag inte vågar äta. Och jag ska säga dig en sak, du blir inte tjock. Jag äter 6 gånger om dagen. När jag var i Spanien åt jag 8 gånger om dagen för att jag rörde på mig hela tiden. Jag gick ner i vikt. Och samma sak på HDV. Där rörde jag inte på mig ALLS. Och jag gick ner i vikt. Så gör upp en matschema, du kan göra det själv. Ät 6 gånger om dagen det behöver inte vara mycket men börja med något.

Jag har inte skrivit om det men jag har två behandlingar typ paralellt. En med BUP mellanvård, det går faktsit get bra, har en väldigt bra kille att prata med. jag hatade bup förut och flera andra jag känner har fått idioter men dem jag ahr är faktist väldigt bra :). Vi har pratat om ångest mycket, jag har ÄNTLIGEN kunnat förklara för nån mina tankar om att jag verkligen VILL vara annorlunda, jag har alltid känt så. Min ätstörning var ett sätt att göra mig annorlunda, liksom vara konstigt smal, inte äta osv. Vara speciell. Det är en stor rädsla för mig med att bli frisk. På Mando pratar dem väldigt mycket om att bli "normal" och "frisk".  Det motiverar inte mig direkt att bli bättre. Jag såg mig inte som sjuk och jag vill/ville förbli annorlunda.

 

Sen går jag i behandling med mando fortfarande. Jag har en väldigt bra behandlare :). Hon är så snäll ochd et är bra för jag kan vara ärlig med henne. Jag har svårt att berätta när det går dåligt men med henne känns det som att jag kan. Dessutom tillåter hon mig att vara vegeterian och äta mer fritt.

 

 

Jag rörde på mig i en sorts sports för första gången på 9 månader! Sjukt länge sen.. Förr kunde jag max gå en vecka och då mådde jag skit.. Men iallafall. Jag hade min första lektion yoga igår! Jag skulle göra en aktivitet som jag inte använt för att förbränna och då valde jag yoga. När jag får av min behandlare vill jag börja på klättring och yoga en till gång i veckan. Aja, yoga var FANTASTISKT!! <3 Efter en pissig dag i skolan.. Började hyfsat sen skola.. Först hade vi matte, jag är faktist ganska bra på det. Men iallafall, jag har en killkompis som jag känt ett tag. Han var så kylig och sur. Jag ville hjälpa honom men han bara borstade bort mig. Sen kom Hon.. Och gjorde honom glad. Fattar inte. Det är som att jag inte finns. Som att ingen bryr sig. Dem brydde sig inte att jag var borta eller vad jag gick igenom. Jag känner mig så ensam i klassen, ingen förstår eller har upplevt sånt som jag. Jag tror inte nån varit så nära på att ta livet av sig som jag, eller har haft sån vilja att dö. Jag svalt mig själv för att försvinna men samtidigt för att synas. Jag ville svälta mig själv tills jag inte fanns längre. Desto smalare jag blev desto mer ville jag tappa. Desto mer som blev "urkarvat" desto mer tyckte jag att det fanns kvar. Så när vi ska till exempel analysera en låt på musiken tänker jag på väldigt hemska saker jag gjort mot mig själv men ingen annan kan förstå. Lärarna och dem andra skulle bli förskräkta och äcklade..